Jag började med att lära Piccolo ( en ridskoleponny ) att pussas på kommando eftersom att jag sett att några tjejer gjort det på en hemsida vid namn pixbox.se, och Piccolo lärde sig de skitfort.

När jag sen fick Xtra så var han väldigt slickig och närgången så när jag hade en godis i munnen till honom en gång så tog han den och sen dess så nosade han på mina läppar varje gång jag pekade på dom.. svårare än så var det inte, haha.

Och Noreen är så himla närgången och gosig hon också, så jag var ju bara tvungen att testa, och minsann fattade min brud med en gång vad som väntades. Dock gör hon det inte utan att man ger henne godis efteråt, men ändå, mina pussiga små bebishästar loves me ;) ( not )

Någonting som skrämmer mig så himla mycket är att jag inte känner igen honom längre. Naturligtvis ser jag att det är han, men det känns som om jag inte känner han, att det inte är xtra på bilder jag ser på han.. förstår ni vad jag menar?

Jag är alldeles för feg för att hälsa på han, jag är inte redo för det.. inte än. Den xtra jag har i minnet får leva kvar där ett tag till, tills jag är redo att inse att han inte finns längre.

imorse klippte jag ihop denna lite snabbt. Tyckte den var fin och gillar budskapet i texten.

jag vill aldrig verka svag. Jag vill aldrig gråta inför någon. Men denna tiden på året är alltid svårt, den gör mig extra skör och för minsta lilla bryter jag ihop och känner att jag klarar ingenting.

Många tycker att det är att överdriva.. men jag kan med handen på hjärtat erkänna att min värld föll samman dagen han åkte, han var det bästa som hänt mig och det är våra minnen som betyder mest här i världen, iallafall för mig.

Jag saknar honom varje dag. Min soulmate. Han var en mycket, mycket speciell ponny som betydde världen för mig. Och trots att minnena bleknar så består ändå ärren han lämnade hos mig. Jag glömmer honom aldrig.

Jag har länge velat hälsa på honom i hans nya hem, men är rädd att det är för tidigt. Jag är sjukt rädd att behöva återuppleva att förlora honom, att lämna honom igen. Jag är rädd helt enkelt.

två fantastiska år fick vi ihop. Det var en jobbig tid för mig, utanför hästeriet och utan hans hjälp hade det inte gått så bra. min fina fina älskade xtra.

I flera år så red jag enbart barbacka och lärde känna Piccolos rygg på ett helt annat sätt. Jag fick bättre följning och min sits förbättrades otroligt mycket. I hoppningen lärde jag mig mest. Jag hittade den rätta sitsen över hindren, min position innan och att återfinna balansen efter. Det var super nyttigt för mig.

På Xtra så ägnade jag mig inte så mycket åt barbacka ridning till en början, han var lite för pigg för mig och jag kände att det blev pannkaka, men efter tiden så blev det mer och mer och även hans rygg lärde jag känna utan och innan och det var längre ingen svårighet att sitta kvar när han racade fram över grusvägarna. 

Idag finns tyvärr inte barbacka ridning i min vardag. Rosalita är för liten för mig och utan stigläder så når mina ben alldeles för långt ner. Dessutom så både stegrar och bockar hon något förfärligt så för mig att sitta kvar är nästan omöjligt utan sadel, speciellt när jag inte är van.

Men när jag är igång med ridningen igen så kommer jag absolut att ägna mer tid åt det. För mig har det varit super nyttigt och jag har märkt skillander.

Men nu till det som jag tyckte var upprörande.. nämligen hur folk uttrycker sig i kommentarsfältet, bessewisrar och know-it-all... vad tror dom att dom får ut utav det genom att skriva så kränkande meningar till någon? Sjukt! Människor borde fan skämmas över sig själva!

Alla har vi olika syn på hur hästen bör skötas och hur mycket vi än gillar att höra våran egen röst så har inte den ena mer rätt än den andra. Exempelvis så låts inte tävlingshästar för miljoner gå ute i en skogshage.. full förstålig enligt mig. Hade jag haft en häst som var värd flera miljoner så hade jag förmodligen inte haft den för att skogsmulla i skogen eller hobbyrida. Man ser till att hästen har de bästa förutsättningar till vad den är till för. Hästen mår inte sämre av det. Antagligen älskar hästen att tävla och träna.

Folk har himla mycket åsikter, vilket såklart är bra. Men vägrar acceptera att det finns andra människor i denna världen, och att alla andra har varsinn åsikt. Hästfolk är väldigt dåliga på att visa respekt.

För mig är det viktigt med mycket utevistelser, och jag har tillgång till det. Jag är glad att jag bor på "landet" och att jag har skog och mark till mitt förfogan.. men alla har inte det och jag måste väl säg att jag är lyckligtlottad.

Min förra ponny Xtra stegrade med mig några få tal gånger. Många av dom gångerna hade jag ett spö i handen ( his worst nightmare ) men även under uteritter när han inte fick gå hur fort han ville eller gå åt vilket håll han ville.

Rosalita började stegra i höstas. Under sommraren så hotade hon ofta med det men vågade sig aldrig riktigt upp, nu har det blivit högre och högre och varje gång hon reser sig så är hon väldigt nära på att gå över, vilket har hänt henne tidigare. usch..

såhär kan det gå om man rider en häst man inte ridit mycket tidigare och den gör något oväntat.. du tappar balansen helt och tvingas ta i munnen på hästen för att inte falla baklänges, vilket är en impuls. Livsfarligt i mina ögon.

( han var sjukt svettig.. men inte för att jag jobbat slut på han utan för att han stressat upp sig alldeles för mycket när han såg hinderna! )

Xtra var alltid väldigt pigg att rida, dock aldrig het eller stark. Men han steppade gärna fram och stressade lätt upp sig om han visste att något kul skulle hända.. haha.

Jag är verkligen inte duktig på att hoppa, men tycker faktiskt att det är riktigt riktigt kul!

• Innan jag började rida honom så var han ingen drömponny. Han kastade av folk och sparkades efter en i hagen.
• Trots att han var valack så hoppade han på stona i hagen och orsakade några skador, både ryggont och djupare hack i benen pga sparkar.
• Han var väldigt lättlärd och klok. Räckte att jag hade en morot i munnen en gång och pekade på den, sen fattade han att jag ville ha en puss varje gång jag pekade på munnen.
• När Xtra var ny i stallet ( endast fyra år ) var han extremt odräglig och det fanns inte någon som tyckte om den långhåriga lilla ponnyn. Jag och mina kompisar kallade honom för Vårtan för att han hade "vårtor" på mulen.
• Trots sin unga ålder så var han den snällaste och mest lättridna hästen i stallet och vackrare fanns inte.

Xtra var hon lite rädd för. Han var ju väldigt framåt och glad och ville gärna vara i ansiktet och pussas och gick nästan en på tåna för att vara så nära som möjligt.. haha. Vilket gjorde att hon höll sig på avstånd när jag hade honom.

Rosalita är hon rädd för, fullt förståligt. MEN jag har lyckats få upp henne på hästryggen och hon har suttit där en stund och tyckte att det var helt okej, trots att hon precis tidigare varit hel rodeo med mig och kört karatesparkar hela ridpasset, modig mamma.

Men min nya häst, min egna häst, är hon däremot väldigt förtjust i. Hon tycker att hon är social och snäll och väldigt lugn, och är trygg i att det är henne jag har. Kunde lika gärna fått en vilde som sprang över mig och sparkade hejvilt när man rörde vid henne.. men hon är väldigt lugn och harmonisk i hanteringen, vilket gör mamma säker. Men själva inridningen skrämmer henne lite.. men ska säkert bli bra.

Att starta en dressyr med Rosalita med bra resultat och lyckas prestera bäst utefter vart vi är idag - 2011

Starta hoppning ( clear round ) upp till 70 cm, felfritt, för att öka min egen hoppkänsla - 2011/2012

Utvecklas inom alla plan, både inom hästhantering och ridning till så bra jag kan utefter de förutsättningar livet ger mig. Ta en ponny/häst, rida in och utbilda själv och ev. senare sälja.

Men någon som jag vet älskar mig, och som älskar mig i alla lägen är min underbara mamma.

En bild ifrån Paris 2011

Jag bor förhoppningsvis i ett stort härligt hus lite på utsidan av en storstad. Har ett litet stall på tomten och några hagar. Äger några hästar och ponnier och rider på fritiden. Har förhoppningsvis ett eller två helt underbara barn och ett jobb jag trivs med.

Jag hoppar innerligt att jag fått ut de jag ville av livet och kan börja göra mig hemmastad någonstans där jag känner att  jag vill spendera resten av mitt liv.

På en liten hästgård i skåne.

I skolan så antar jag att jag upplevs som ganska blåst, dvs jag säger saker som kanske inte alltid är super passande, jag är bra i skolan och faktiskt väldigt duktig på de mesta, men väldigt alldaglig i mitt sätt. Tar inte mycket plats och tar inte för mig.

I stallet tror jag att dom skulle säga att jag är duktig, engagerad i mina hästar och "vet vad jag gör". Jag har alltid en plan och tar alltid hästen i första hand, vilket jag tror märks.

Sedan har jag vänner vid sidan om både stallet och skolan. Dom tror jag upplever mig " som jag är ". Otroligt glad, lite blyg men väldigt galen och mycket personlighet.

Min treåriga Golden Retriever tik, helt fantastisk.

Tobbe Larsson

Här efter en hoppklubbtävling med Kjellbell! Hoppade 70 och 80 cm klasser och var flefri i först nämnda.. den andra hoppade vi rakt in i ett hinder (y), haha! oj vad jag saknar min lilla hoppkompis<3