Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men för en gång i tiden så var du allt för mig. Mitt liv kretsade kring dig och ditt välmående och trots att jag bara var en jobbig liten ridskole unge i dina ögon så var du det vackraste som vandrat på denna jord för mig. Att en liten flicka kan ta till sig ett djur på de viset är för mig otroligt, och att jag kunde känna de känslor, de äkta känslor som nu bara är ett minne är för mig fantastiskt.

Du stal mitt hjärta med en gång. Med din envishet och din lurviga lilla pannlugg där de stora bruna ögonen stackfram. Jag njöt av varje sekund på din rygg, du var trygghet för mig och jag älskade att vara en del av dig, om så bara för stunden.

Du var ingen lätt match, det var du aldrig. Men det var charmen i att ta sig ann utmaningen, du gav dig aldrig och jag älskade dig för det.

Jag glömmer dig aldrig älskade Piccolo, du var min bästavän i hela världen och jag tänker på dig alltid. Oavsett var jag är i världens så hoppas jag innerligt att du får de liv du förtjänar. Du är en gammal man nu och jag hoppas att i de ägor du är nu att de aldrig låter dig lida ens en bråkdel av en sekund. Jag värderar dig och ditt liv så högt och jag önskar inget mer än de bästa åt dig min älskade gamle vän.

Jag på stoora Staren ( inte ridklädd.. ), känner mig helt mini däruppe, men antar att det är en vanesak då jag ser lagom ut.

När jag är glad så lyssnar jag på glad musik som OneRepublic - Good Life.

HUUUR söt var inte min lill grabb ? :D

Skulle haft fotografering med Matilda & Jolly. Men kameran dog efter att ha tagit en två bilder då jag enbart testade ljuset.. haha lyckat. Men tycker denna var ganska så charmig, trots att den inte ska användas till något.

Att skritta i grimma och grimskaft ner till hagen med min förra ponny var för mig ingen onödig risk, de föll inte i den kategorin och att aldrig rida med säkerhetsväst är för mig inget problem, utan mer en bekvämlighet och ett val som JAG gör och som jag tar på mig.

Men att höra histoirer där folk blivit illa skadade inom ridsporten och deras liv aldrig kommer att se likadant ut, det skrämmer mig. Men samtidigt låter jag inte de kontrollera mitt liv.

här med både hjälm och väst då denna perioden inte var särskilt kul i mitt liv ( ridmässigt.. the pony was fucking crazy!! )

Och samma år, samma årstid med bara två månaders mellanrum fick jag säga hejdå till Xtra. Trots att jag vet att han har det bra och att han är vid liv och fullt frisk så är det bara knappt att jag tar mig upp ur sängen på morgonen.

Och att förlora någon är för migdet värsta som finns och det får inte hända.

Trampe - Trampe ägs av Celine och är en underbar lite gotlänning. En ponny jag till och med har ridit när jag var yngre. Trampe har det dunderbra och kunde verkligen inte få ett bättre sista hem. När jag red honom när min vän Matilda red en annan ponny i samma stall så drog vi ut både två på Trampe ( barbacka ) och galopperade i skogen, hoppade små stockar och busade fullt ut, precis som man ska på små ponnier, och det var verkligen " love life moment " skriver över det hela. Och därför tycker jag extra mycket om lilla Trampe.

Jag på Trampe & Matilda på sin förra ponny Hamlet

Dido - Dido är min grannes ponny som jag rider en gång i veckan ( ska försöka rida henne mer ) vi jobbar på dressyren och det går framåt, faktiskt. Hon är supersnäll men är ett sto med mycket humör. Hon älskar att busa i hagen och springer efter bilen när man kommer. Jag försöker förstå mig på hur hon blivit riden då hennes mun är hård som sten och försöker jobba bort detta genom att mjuka upp henne och fånga hennes intresse, det går sakta framåt men tror absolut att det kan bli något utav denna lilla madammen.

Rosalita - som ni säkert vet så ägs Rosalita utav en kvinna som heter Liselotte och jag rider henne åt Liselotte och utbildar henne i dressyr. Hon ska sedan gå som barnponny till Liselottes dotter ( som nu är 6 år gammal )

Prince - Han är en gammal ridläger ponny på 24 år gammal och är utlånad på foder till Amanda. Har ingen riktig uppfattning om honom mer än att han är genomsnäll och går lite ostadigt men samtidigt väldigt fräsch för sin ålder och håller fortfarande för liite paddockridning och mycket skogsturer, en riktig mysponny som förtjänar det bästa.

Dido - Dido är väääldigt stabil, stadig och väldigt hård att rida. Hon är en kopia utav en ponny jag ridit tidigare vid namn Saturn, dvs otroligt stel i nacke och hals och har en väldigt trekantig gång. Hon är väldigt lat och släpar lätt benen efter sig vilket gör att man får rida med hela kroppen, och galoppen är vääldigt trekantig och otaktig. Har aldrig riktigt känt en "wow" känsla på Dido, men inte ännu ridit henne särskilt mycket eller särskilt hårt.

Xtra - Xtra var en väldigt lätt ponny. Han var lätt i munnen, lätt i sidorna och lyssnade väldigt bra. Har var både pigg och allert men inte het eller stark på något vis. Tog man minsta i tygeln så dök han ner med huvudet och hamnade grovt underlod. Han var en ponny som man var tvungen att rida med enbart sitsen, då han var otroligt känslig för både skänkel och hand. Han var väldigt mjuk i alla gångarter, en drömponny för både dressyr och hoppryttaren då han hade ett otroligt steg och hoppade ALLT som man styrde han på. Han hade dock väldigt svårt att lugna ner sig, kunde rida en timma i paddocken och enbart försöka lugna honom då han steppade och stressade upp sig och hade otroligt mycket överskottsenerig, vilket är full förståligt för en fem åring som helt plötsligt fått massvis med extra kondition. Han var en helt underbar ponny att rida och en häst som inte har en enda lat dag.

Så antar att det finns något positivt i det. Prince, Xtra & nu Rosalita har varit hästar som har behövt lite mer tid på sig. Och är glad att jag gett dom det, då dom utvecklats otroligt mycket alla tre, under tiderna jag haft dom.

Hoppning är något jag direkt tänker på. Både sits, balans och allt. Fick jag denna frågan för fyra år sedan så hade jag säkert svarat något helt annat då jag faktiskt har haft bättre balans och sits än vad jag har nu. Och om jag hoppar några hinder så har jag ganska lätt för att komma in i det igen. Men känner mig verkligen inte säker i hoppningen och vill gärna träna mer på det just för att hästarna jag rider tycker att det är så fruktansvärt roligt med hoppning.

Jag och Xtra.

Lite planer inför Didos ridning:

Fredag - Rider henne med gummitygel i paddocken, kanske även skritta ut en runda i samhället för att få ut henne lite ur ridbanan

Lördag - Fortsätter där vi avslutar på fredagen, men tänkte lägga mer fokus på att flytta för skänkel

Söndag - Ska rida henne utan gummitygel och se om det givit något resultat, om inte så tar vi några steg tillbaka och går tillbaka till gummitygeln några ridpass.

Okej, varför rider jag henne med gummitygel, jo det är för att jag vill vara så mjuk i handen som möjligt och det är vääldigt tydligt att Dido inte blivit riden med mjuk hand ALLS, hon är helt stenhård i munnen och helt stänger av ibland, och vill få henne fokuserad på det vi gör och få henne att lyssna bättre, och tycker verkligen att det gav resultat sist jag red henne med gummitygeln. Målet är att få en mjuk och lyhörd, känslig ponny.

Började rida när jag var 10-11 år gammal på ridskolan. Följde med min kompis Matilda varje dag till stallet och pysslade om en storhäst som hette Mathilda som gick som lektionshäst ( gör det fortfarande ), och tjatade hål på min mammas huvud tills hon lät mig börja på ridskolan. Blev snabbt skötare på Mathilda och mockade och borstade på henne en dag i veckan i säkert ett halvår.

Red på ridskolan i fyra år innan jag inte tyckte att det var givande längre.

Vi hoppade iallafall komibantioner och jag var fortfarande lite höjdrädd. Men Mia bara höjde hinderna. Vid 90cm fick Matilda sluta hoppa då Amber var unghäst och inte skulle pressas på höjder, speciellt inte under lektionstid. Men för mig och Matildas mamma Eva höjdes hinderna, och tillslut låg dom på 1,10, vilket för MIG  ( 13år gammal ) var HÖGT. Jag vågade knappt driva på Madison men var alldeles för stolt för att visa att jag var rädd, så kom ann i bra tempo och han flög över det som om det vore ingenting. Hoppade det några gånger och kände mig allt mer säker på höjden OCH hästen.

Men sen kom vi en gång ruggigt fel. På första hindret hoppade vi av för sent och jag hamnade fram på halsen, han hoppade nästa hinder utan att jag var "med på det" och jag hamnade runt honom och hängde och kramade hans hals framme på bogen, då ryckte jag snabbt åt mig tygeln och svängde allt vad jag kunde åt sidan så att han inte skulle hoppa med mig hängandes där.. för mig var det en väldigt obehaglig upplevelse, men när jag hade fått hoppa på honom ordentligt så kom vi under min ridlärares order ann hindret igen och seglade över galant.

Jag älskade dessa lektioner, för även om jag klantade till mig ORDENTLIGT så hade vi tid till att fixa till allt, det fanns ingen brådska och absolut ingen stress och trots att jag fick panik så var min omgivning så lugn att allt jag gjorde saktade ner.

Med andra ord, kärlek till världens bästa ridlärare som lärde mig rida och lärde mig våga. Gör om, gör rätt