Läste DETTA inlägget som fick mig att fundera lite. När Secret kom hade jag ingen aning om hur man skulle hantera ett föl, vad som gällde osv. Så började googla, vilket jag idag kan säga är det värsta man kan göra i det läget, man är sårbar, desperat och alldeles för öppen för ny information, jag läste på forum där alla skräckhistorier finns. Det finns ju tusentals åsikter kring detta och alla gör olika. Därför valde jag att stänga av allting jag precis läst och istället vända mig till dom i min omgivning jag litar på. Valde att hantera min bebis normalt, dvs lyfta hovar, leda i grimskaft, borsta vid behov osv. Han har varit väldigt orädd och alltid haft en positiv erfarenhet av människor, vilket jag aldrig sett som något negativt. 

 

Att verka Secret var aldrig några problem, han hade jobbiga perioder då vi skulle ta in och ut ifrån hagen, trotsade osv, men gick på bete hela sommaren med sin mamma utan problem, sov mitt i hagen, helt orädd och fara har aldrig existerat i hans vardag.

 

När Secret blev som jobbigast ville jag inte vara med längre, allting blev FÖR jobbigt, när jag skulle rida så sysselsatte han sig med att tugga på Matilda eller försöka rulla sig i paddocken, han gick in i mig i stallgången, vägrade gå in i stallet och var sådär oförskämt jobbig stundvis. Så att pussa förmycket kanske inte var den bästa idén? haha.

 

Skickade ju iväg han till en hingstflock i slutet av februari då han var nästan ett år, och han har blivit mycket lugnare, han uppfostras dagligen av snälla men skarpa hingstar som lär honom leva rätt och anpassar sig till en riktig flock för första gången. När jag hälsar på honom är han varken jobbig, närgången eller naffsig på något sätt, utan lugn, mjuk och fin i tempramentet. Älskade S har blivit en fin och vacker häst trots mitt överbeskyddande sätt och jag hoppas att kunna plocka hem en fin tvååring nästa vår.