Det är ju en hel del diskusioner om hurvidare bloggare vill få deras hästar att framstå som svåra och galna, haha. Tycker faktiskt att det är lite komsikt, jag menar.. vem vill ha en svår häst som man bara bråkar med varje dag? Hur kul är det från skala ett till tio egentligen? Eftersom att jag HAR en svår häst, så vet jag att det inte alls är särskilt kul att behöva begränsa sig, inte bara kunna kravlöst sitta upp och busa och mysrida. Mitt mål är att Noreen ska bli så enkel och okomplicerad som möjligt, är inte det vad vi alla vill ha? En okomplicerad kompis att jobba tillsammans med och kunna känna sig säker till 110% på ryggen?

 

Många tror ju att dom framstår som bättre ryttare om dom lyckas rida en svår och komplicerad häst bra, då är man ju grym, eller? Jag känner min häst bättre än någon annan, därför känner jag till hennes rörelser, humör, hennes trix och kan de flesta knapparna, det är klart att jag rider henne bättre än någon som aldrig suttit på henne tidigare, men det gör ju inte att jag gör ett bättre jobb än någon annan kunnat göra, eller hur? Jag tror att får man chansen att lära känna en häst, chansen att växa med en häst, ja då går det ju naturligtvis framåt och bra. 

 

ALLA hästar är olika, precis som vi människor är olika, alla hästar har olika personligheter, gillar olika saker, vissa är rädd och nervösa medan andra är trygga och stabila, andra är pigga och heta när andra är bekväma och lugna.   

 

 

Alla hästar lämpar sig inte till alla grenar och ridstilar, det finns något för alla, vill jag tro.

Exempelvis är Noreen en väldigt het och skarp ponny, hon springer inte med huvudet högt med en stor underhals och okapabel till att skritta av den enkla anledningen att hon aldrig tillåts till att göra det, har varit väldigt noga med grunden i hennes ridning och utbildning, men i fel händer hade hon absolut kunnat vara den ponnyn på hopptävlingar som springer runt som en dåre med en liten tuff ryttare på ryggen som har noll kontroll. Noreen har behövt tuffare tag då hon lätt tar över om hon själv får bestämma tempo och växel, vilket endast blir farligt för både häst och ryttare i längden. Och målet är såklart att vem som helst ska kunna sitta upp och rida henne felfritt, det kan ta flera år eller aldrig någonsin ens hända, men de är det långsiktiga målet med henne. 

 

Jag tror att dessa "svåra" och skarpa hästarna som är så omtalade helt enkelt inte fått en bra och stadig grund i sin ridning, eller någonstans påvägen har dom hamnat i okunniga händer, en häst mår inte bra av att stressa upp sig och det är inte "kul" någonstans när hästen springer runt med uppspärrade ögon och trippar runt med huvudet bland molnen, i mina ögon är det fel ridning och ingenting att vara stolt över.