Jag har väldigt svårt för att inte förmänskliga mina hästar. Att se deras liv ur deras perspektiv. Handlingsmässigt gör jag allt för att hästarna ska må som bäst, där lägger jag inte mina känslor, men mitt samvete mår inte särskilt bra av det. Exempelvis mår jag fruktansvärt dåligt av att ha skickat iväg Secret. Det är rent av själviska tankar och jag vet att det är egoistiskt. Han mår jättebra där han är och jag kan inte erbjuda honom de härhemma. Jag skulle aldrig ha kvar honom härhemma för att det får mig att må bättre, att jag får en boost av det, men jag erkänner absolut att jag mår dåligt, även ifall jag skäms över det. 

 

Jag skulle heller aldrig kunna låta Noreen stå inne i stallet en dag för att det blivit kallt ute, blåser eller regnar, även ifall jag tänker " stackars lilla hjärtat, behöva stå ute i det där rusket " så skulle jag aldrig sätta dom tankarna i handling. 

 

Jag tycker att det är otroligt viktigt att vi ser våra hästar för vad dom är. Dom är inte människor, hundar eller katter, vi kan inte låta våra känslor eller hur vi ser på saker och ting påverka hur vi hanterar dom. Dom är oskyldiga djur som inte kan tala om för oss hur dom mår, vi har ansvar för deras välmående och deras liv, och därför är det otroligt viktigt.

 

Jag är väldigt känslosam när det kommer till djuren och vill dom alltid bäst, men jag låter aldrig mina mänskliga känslor och behov gå före hästens.