Jag klagar mycket över Secret, kanske inte mycket i bloggen, men min omgivning får sin beskärda del av mitt gnäll om allt som rör honom. Jag tog mig kanske vatten över huvudet när jag bestämde mig för att behålla honom, inte bara är han en bebis och hingst, utan han har ett riktigt tufft psyke, kanon för framtiden, men right now är han verkligen inte lätt.

 

Men när jag tänker, verkligen lever mig in i att skicka iväg honom, på bete, lösdrift eller att låna ut honom som sällskap så gör det ont i hjärtat. Jag älskar mina hästar, riktigt ordentligt, och jag vet inte hur jag kan fungera utan dom. Jag gömmer mig ofta bakom dom för att livet ska ha någon mening, för sanningen är den att jag gjort dom till mitt liv.

 

Och att inte ta hand om honom, se till honom och älska honom varje dag skrämmer mig. Det gör verkligen ont i hela kroppen att bara tänka på att han inte kommer ingå i min vardag. Det låter kanske konstigt för många av er, han är en häst. Men han är min häst, han är min bebis och jag älskar honom, han är den bästa delen av mig.