Jag har varit väldigt arg över allt som har med hästar att göra, känt att livet varit orättvist, att jag blivit orättvist behandlad. Att jag låg hemma i ett helt år och grät över att Xtra åkt låter idag kanske lite överdrivet, men det gjorde jag. Jag mådde så och det var viktigt för mig att FÅ må dåligt, att få gråta, skrika och få ut vissa känslor. Jag försökte aldrig ersätta honom eller lägga över de känslor på något annat. Allt kom ut och jag kunde gå vidare.

 

Xtra symboliserar en trygghet för mig, under mina tonårstider stod han i boxen och gav mig tröst och kärlek när jag behövde det. Han var en trygg själ att luta sig mot.

Idag står jag med ett nervvrak till häst, Xtras motsats och det är min tur att vara tröst, min tur att vara en trygghet att luta sig mot för någon som inte haft en bra start i livet.

 

Jag är verkligen tacksam för åren med Xtra, fantastiska lilla ponny, jag minns han med ett leende och även ifall jag saknar tiden med honom så saknar jag honom inte längre. Han har det bäst där han är och förtjänar livet han fått.