Jag avskyr bloggar där allting är solsken och rosa moln. Där man inte vågar visa sina fel och brister och utan allting är perfekt och felfritt, det känns påklistrat och orealistiskt, och enligt mig inte speciellt intressant att följa. jag har exempelvis aldrig varit rädd för att visa mina dåliga sidor, våra svackor och när vi haft down-perioder, varken med Noreen eller Rosalita. Jag menar, livet är inte perfekt, ingen är perfekt. Jag är definitvt inte perfekt och har inte perfekta och felfria hästar. 

 

Men vi utvecklas, vi lär oss av våra misstag och vi blir bättre, en erfarenhet rikare och starkare. Det är SÅ man växer, det är SÅ man tar sig ifrån A till B. 

Noreen är mitt första inridningsprojekt, det är klart att det inte går som en dans på rosor, det är klart att jag tvivlar på mig själv och ifrågasätter min förmåga att klara av det. Hon är inte bara ung och grön, hon är en tuff häst rent psykiskt och svår att jobba med. Vissa dagar vill jag kasta in handduken och andra dagar svärar jag på moln av lycka. Och det är de dagarna som jag kommer segrande hem som motiverar mig, som får mig att kämpa vidare och vilja utvecklas som ryttare.