Jag är en väldigt vanlig tjej. Inte uppfödd på en hästgård, haft hästintresserade föräldrar eller möjlighet att få satsa på mitt intresse. Jag har alltid, själv, sett till att jag tagit mig framåt i denna sporten, en dyr och tidskrävande sport. Utöver mina ridlektioner en gång i veckan så letade jag ständigt efter sköthästar och medryttarponnyer att rida på helgerna, fått chansen att pröva på många olika ponnyer. Mitt brinnande intresse har utnyttjats av hästägare, och jag har fått ta mycket skit.

 

Efter skolan har jag spenderat timmar nere på ridskolan, borstat min skötponny Piccolo, mockat, sopat, putsat och bara hängt där nere. Även ifall jag inte ridit har jag alltid älskat stallmiljön och gjort vad som helst för att få vara där. Har haft en underbar ridlärare som lät mig rida med på lektioner med min skötponny när han inte gått särskilt mycket och även ifall jag inte haft några som helst förutsättningar i hästvärlden så har jag alltid älskar varje sekund av att få vara nära dessa underbara djur. 

 

När jag fick Xtra på foder så blev mitt liv 10 gånger bättre, att få ha en egen, helt egen ponny att sköta var det bästa jag kunde tänka mig. Älskade verkligen varje dag som hans fodervärd. Jag var så tacksam mot min mamma som lät mig ha honom, betalade och ställde upp. Även ifall hon är hästrädd och hellre sett mig sysselsätta mig med något annat så var hon ett stort stöd. Och när han var tillsalu så kunde jag inte ens med att fråga ifall vi kunde köpa honom, som hon kämpade med allt annat, det gick bara inte. 

 

I ett helt år la jag av med hästarna efter att Xtra åkte, jag har nog aldrig känt mig så tom. Och bara för att få chansen att rida så tog jag mig an Rosalita, en häst som jag tycker jättebra om, men som var fruktansvärd på många sätt. Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig, men när en häst kommer i fullfart i hagen, hugger och sparkar, biter efter benen när man rider och visar tydligt att hon mår dåligt, då blir det inte roligt längre.

 

Därför uppskattar jag varje dag som ägare till två fantastiska hästar. Jag är inte född med tillgångar till denna sporten, för mig är det bara en dyr hobby. För mig är det mina husdjur som jag älskar över allt annat och det är en lyx att få stå som ägare till dom. 

Jag gör många uppoffringar varje dag för att kunna ha dom i mitt liv, och varje dag är det värt det. Även ifall jag satt mig själv åt sidan så är jag lycklig över att kunna ha Noreen i min vardag. 

 

Det är nog lätt att ta förgivet, när man alltid haft tillgång till det, precis som allt annat här i livet. Och det finns ingen skam i det, man kan inte varje dag gå runt och ha dåligt samvete för allt man har, det finns ingen glädje i det. Men man bör vara medveten om vad man har. Och det är verkligen jag. Den lilla ridskoleflickan som hängde i stallet alla dagar i veckan, som gjorde allt för att få vara nära dessa underbara djuren, hon är idag ägare till två helt fantastiska små individer som sprider kärlek och glädje varje dag.