Noreen har alltid varit väldigt rädd av sig, full förståligt för en häst som gått ohanterad större delen av sitt liv och enbart levt skogsliv. Bilar, presenningar, dörrar som slår och höpåsar har varit sånt som skrämt min tjej under den tiden jag haft henne.

 

Vi har tränat MYCKET med bilar, jag började med att promenera henne på en cykelbana bredvid en hyfsat trafikerad väg, vilket inte fungerade ALLS.. det kom en lastbil och hon fick ett jätteflipp och blev jätterädd, stackarn. Valde istället att ta ett steg tillbaka och träna på hemmaplan, bad mamma köra bilen bredvid hagen när hon stod vid grinden till en början med, sedan bad jag henne köra bakom och framför mig när jag gick med henne till och från hagen, vi började med ett ganska bra avstånd och hon kollade bak ett par gånger men gick på fint, har med tiden minskat avståndet och idag kan mamma köra bara några meter bakom och framför utan att Noreen lyfter blicken, både när det är mörkt och ljust ute, hon är inte rädd för bilen längre.

Det har även passerat bilar med släp och tyngre bilar förbi deras hage när dom stått och ätit precis vid staketet utan att dom reagerat, så tror att träningen gett resultat, men det återstår att se. Nästa steg blir att promenera längs cykelvägen igen där det passerar mycket bussar och lastbilar, och när vi kan gå där utan problem kan vi äntligen ge oss ut i samhällets trafik utan att behöva vara rädda :)

 

Höpåsar är en annan grej som alltid varit jättefarligt enligt Noreen. Det började redan första dagen då vi passerade stallgången och det hängde höpåsar längs boxväggarna, Noreen råkade stöta till en och sprang rakt på mig av rädsla. Jag insåg snabbt att det var ohållbart att behöva flytta alla höpåsarna såfort jag skulle ut och in genom stallgången så började att mata henne med hö ifrån höpåsen, började prassla den bredvid henne och berörde henne med höpåsen över hela kroppen, och nästa steg var att stå i stallgången och beröra med höpåsen samt prassla den. Och idag är min tjej inte längre rädd för höpåsarna, men vi övar fortfarande med påsarna för att inte falla tillbaka.

 

Vi har fortfarande MYCKET mer att öva på och varje gång vi går förbi nya ställen är hon både rädd och tittig, och när något händer som hon inte räknat med i sina dagsplaner så blir hon väldigt upprörd och tycker att världen är upp och ned ;)

 

 

Första gången täcket åkte på så skakade hon av rädsla, men det var bara att vänja sig och se så nöjd hon är här *host*, he he.