När bebis kom så var vi alla väldigt chockade ( såklart! ) men mest av allt hade jag sånna skuldkänslor, vilket jag antar är en naturlig reaktion. Noreen hade inte fått den fodergivan hon skulle under sin dräktighet, och speciellt inte i slutet. Detta syntes dock varken på henne själv eller fölet, men sedan gick det i ett rasande tempo och i takt med att fölet växte så försvann Noreen mer och mer. Oavsett vad vi gav henne så bara försvann allt. I ett par månader såg hon fruktansvärd ut. Hade kontakt med veterinär undertiden så var säker på att sommarbetet skulle göra susen, men efter en månad på bete och fortfarande ingen drasisk förändring så tog vi kontakt igen med vet. Då tyckte hon att jag skulle ge henne massvis med lucern, riktigt mata upp henne, och det gjorde vi. Men det tog ändå veckor innan vi började se lite resultat, och ändå syntes revbenen tydligt på henne, men rumpan rundades och magen växte i takt med att gräset betades upp.

 

I slutet av sommaren så var hon helt ok. Men det är först NU jag kan påstå att hon är i riktigt fint hull igen. 8 månader senare.

 

Aldrig någonsin igen ska Noreen behöva utsättas för något liknande, eller jag heller för den delen. Det var väldigt psykiskt påfrestande att se sin häst i ett sånt skick. Dessutom fick jag höra mycket skit ifrån min omgivning, exempelvis en som anklagade mig för djurplågeri ( som visste om hela historien + allt jag gjorde för att hjälpa henne ), så det har inte varit några lätta månader, men vi tog oss igenom det, och jag är så glad att hon mår bra.