När vi tar in hästarna ifrån bete i Augusti beräknas det vara dags att sära på Secret och Noreen. Man brukar säga 6 månader när det kommer till hingstföl och då behöver vi såklart ha en extra box ledig. Det absolut lättaste hade varit att flytta ut i lilla stallet, gör det i ordning, måla, ta bort galler, flytta in. Jag vill verkligen, men samtidigt drar jag benen bakom mig hela tiden.

Jag vill ha ett eget stall. Jag vet att det är en ganska oanserlig önskan, men det är vad jag vill ha, och även om det inte finns i min verklighetsbild så är det var jag jobbar mot.

Jag tar hand om mina hästar på det bästa sätt jag kan. Jag tror inte, handen på hjärtat att min Noreen hade haft det bättre någon annanstans, och jag misstänker att de flesta hästägare tycker och tänker på detta vis. Så att då var dag bli ifrågasatt och ner tryckt av min stallomgivning kring hur jag hanterar de kriser jag fått gå igenom, det är enligt min mening inte okej. Att min pappa köpte en unghäst till mig kom inte direkt som någon chock för mig. Jag hade hela hösten kollat på hästar och alla annonser jag lagt fram var oinridna tre åringar, det var vad jag sökte efter.

Att Noreen visade sig vara dräktig kom som en enorm chock. Jag gick sönder den morgonen och var helt förstörd. Jag grät i timmar och tyckte att världen rasat samman för mig, jag kunde ju ingenting om föl, och vad jag måste ha utsatt henne för, otänkbart. Jag har alltid varit medveten om mina snesteg, men jag har också alltid haft en kompetens vid min sida, vilket gör mig säker på att mina misstag inte berodde på okunskap. Men att bli påmind om hur oansvarligt det varit av mig, har enbart gjort mig bitter och skapat osämja mellan mig och de hästmänniskor som bemött mig illa.

Nu står jag här, med ett underviktigt digivande sto och ett hingstföl. Där min kunskap tar slut, tar någon annans över, jag skulle aldrig utsätta mina hästar för något oansvarligt, men jag tappar helt klart intresset för att åka till stallet när jag bemöts av bittra, kränkande människor.

Och där har ni det, anledningen till varför jag vill ut. Varför jag inte pallar mer.

Mina hästar är mitt allt, dom är mitt liv och dom speglar verkligen vem jag är. Och när någon tror att dom vet bättre, kan bättre, hade gjort bättre.. då blir jag arg.