När min fd foderponny Xtra åkte iväg till sitt nya liv så var det som om en del av mig, en väldigt stor del, följde med. Jag vågade aldrig någonsin igen älska en häst på det viset, för den smärtan var outhärdlig.. 

Rosalita och jag vi lärde känna varandra och absolut, jag tyckte och tycker jättemycket om den hästen, men aldrig att jag släppte in henne, det fanns inte på kartan.

 

Även när jag fick Noreen var jag rädd för att låtas känna, låtas bli sådär sårbar. Men ibland rår man inte för det. Mina hästar är mitt allt och jag vill inte ens tänka mig ett liv utan dom, det finns inte.

 

Dom kommer att finnas i mitt liv till slutet, så är det bara. I min värld säljer man inte sin bästa vän, man lägger inte över ansvaret eller klagar.

 

Noreen är det bästa som hänt mitt liv och jag ser fram emot ett liv ihop med henne. Hon är min och jag är hennes.