Tänkte dela med mig av något som jag vet svider riktigt ordentligt i folks ögon. Nämligen lite stolthet ifrån min sida. Det är inte ofta jag klappar mig själv på axeln, men efter att ha kollat igenom massa bilder ifrån förra sommaren med Rosalita så kan jag inte annat än att le. Detta var en liten liten ponny som ingen kunde eller ville rida. En häst som alla gett upp på, och det klart att jag var tvungen att ge henne en chans. 

 

Jag var helt enkelt rastlös och redo för något, och hon gav mig verkligen något att jobba med. Och vi lyckades, trots att det för många inte verkade så, så fick jag ordning på henne, på väldigt många plan och lyckades bättre än någon tidigare. Jag är stolt över henne och mig själv.

 

Jag önskar henne all lycka till i framtiden, jag har många gånger ångrat mitt beslut, men är glad att jag tog tag i saken innan det gick förlångt. Rosalitas och min tid är ett fint minne jag alltid bär med mig.

 

 

 

 

Jag hoppas verkligen att hon kommer till någon som är villig att ge henne en ärlig chans, för jag tror att med människor som vill henne väl, och som är villiga att ge hästen tid och kärlek och bygga upp en tillit och ömsesidig respekt mot hästen, den kommer verkligen förstå vad denna hästen har att erbjuda, fina fina älskade lilla ponny.