Det är fantastiskt kul att kunna forma hästen helt själv, att kunna ta vara på den talang just nu häst besitter och göra de bästa utav den. jag tycker att det är jätteroligt att rida in Noreen och utvecklas tillsammans med henne, jag är en erfarenhet rikare och jag lär känna min häst på djupet i processen, det är något väldigt fint i mitt tycke.

 

Men jag är också väldigt rädd. Rädd för att göra fel, rädd för att förstöra och rädd för att misslyckas. Detta är inte bara inom inridningen, utan tvivlar alltid på mig själv, oavsett. Jag är alltid rädd för att begå misstag, öppet misslyckas osv. Vilket såklart är en drivkraft, det gör att jag försöker mer, läser på mer, gör mitt bästa i alla lägen. Men det lägger också en enorm press på mig. Att aldrig tillåta mig själv att misslyckas är inte något man bör sträva efter, för även på det pushar mig så trycker det också ner mig.

 

Om jag inte är 100% säker på att jag kan lyckas, så ger jag mig aldrig ens in i leken. Detta är en av anledningarna till att jag inte kliver in på en tävlingsbana, jag tränar inte på någon ridklubb där det finns massa folk eller i grupp med andra människor. Jag håller mig ute på landet, på en liten gård där det är jag och fyra andra tjejer i 12års ålder. Jag tränar för min tränare, som inte ser ner på mig och jag har en billig häst som inte kan ett skvatt och som inte har något bakom sig.

 

Jag undviker all typ av press och jag trivs med det, just nu. En vacker dag vill jag kunna lasta ut min häst på en ridklubb, träna i en hoppgrupp och kliva in på en tävlingsbana, en vacker dag. Men tills jag är redo, mogen och verkligen vill det, så håller jag mig utanför.

 

När jag var yngre och red på ridskola så älskade jag att visa upp mig och min ridning. Jag var alltid säker på mig själv och jag visste vad jag gick för. Min ridlärare bidrog till ett bra självförtroende och jag utvecklades snabbt i ridningen. Men när jag fick Xtra så vände allt. Jag började om ifrån början på en väldigt grön häst som knappt kunde fatta galopp. Vi var båda nybörjare och jag hade ingenting att visa upp, det fanns ingen stolthet i min ridning, och jag började genast att gömma mig, för hur mycket jag än älskade att rida denna hästen så kunde jag aldrig jämföra mig med dom som hade välutbildade hästar som tränade för bra tränare. 

 

Och sen dess har det alltid varit så, jag har aldrig haft de förutsättningar vissa andra har, jag har alltid fått jobba hårt för att ens kunna hålla på med denna sporten och jag har fått ta många smällar och blivit utnyttjad väldigt mycket. 

 

Jag är duktig på självkritik, och har alltid varit. Att lägga upp en film när jag rider är svårt för mig, men jag gör det för att utmana mig själv, att våga misslyckas, att våga visa att jag är bara människa. 

 

Jag tycker att det är viktig att klappa sig själv på axeln ibland, trots att jag inte gör det särskilt ofta själv. Men jag har något att vara stolt över, jag har fått chansen att rida många fina hästar, fått en hel rad med nya erfarenheter och jag är väldigt väldigt glad över det. Att rida dom svåra hästarna, dom jobbiga, oridbara och knäppa, det är dom jag lär mig på, det är dom jag fått chansen att rida och det är dom jag har i bagaget.