Det kändes allting bara allmänt rätt. Jag har haft min häst i drygt sex veckor nu men inte riktigt känt det där " hon är min " känslan.. får ibland nypa mig i armen när jag tänker på att jag har en ponny som står i boxen nere i stallet som är MIN.

Idag ställde jag upp henne i gången medan jag mockade. Hon har aldrig stått "själv" i gången förut, utan enbart när jag stått med henne, pysslat med henne osv. Så hon var ordentligt orolig. Hon stampade på stället, drog i grimskaftet och gjorde allt för att jag skulle ge henne uppmärksamhet. Tillrättavisade henne om hon gick framåt, skrapade med hoven eller liknande annars så lät jag henne hållas. Det tog inte lång tid innan hon slappnade av och kunde stå stilla utan att jag behövde prata med henne hela tiden. Jag hade på musik på mobilen och sjöng lite för henne ( det var bara jag i stallet kanske ni förstår ). När några småtjejer kom och skulle hämtade in deras hästar så kom dom först bakom henne och jag gick fram och klappade henne lite, dom var lugna mot henne, vilket jag uppskattar och klappade och pratade medan dom gick förbi. Efter det fick hon gå in i boxen och då kom dom andra hästarna in. Bara för henne att få stå i stallgången är mentalträning, med tanke på att hon är rädd för exakt ALLT i sin omgivning.

När jag var klar så satte jag mig i boxen hos henne medan hon åt och lyssnade på musik, tog lite kort och pussade på min lilla tjej. Hon kom fram och nosade, slickade på mig och gosade riktigt ordentligt. Kan inte beskriva hur mycket jag saknat att kunna sitta i boxen och mysa med hästarna medan dom äter, bara sitta där och bli helt lugn av ljudet och lukterna. Visst är Rosalita trevlig på sitt sätt men kan aldrig göra något sådant med henne, kan aldrig få uppleva sådanna trevliga stunder, allmänt lugna och härliga stunder. Och det är så himla synd.

Var i stallet i ca 45 minuter, varav 30 minuter satt jag inne hos Noreen. Älskade lilltjejen, du är underbar.