När jag kom till stallet igår så låg hon ner och sov i hagen och när hon fick syn på mig så reste hon sig och satte av i full fart mot mig samtidigt som hon skrek i högan sky.. haha gosen <3

Eftersom att jag inte kan jobba med henne så försöker jag hitta andra sätt att sysselsätta henne. Medan hon är i hagen så promenerar jag runt hagen med henne i släptåg några gånger, springer några korta sträckor, gör halter, kvicka vändningar osv. På så sätt jobbar vi på vår relation samtidigt som hon får lite motion, men ingenting som är för ansträngande för hennes kropp. Och hon ÄLSKAR att leka i hagen, haha gossi!

När jag var klar i stallet igår så satte jag mig vid hennes hage och gjorde henne lite sällskap, hon stod och pillade med snön, gav mig några pussar, åt lite osv. Vad väldigt lugn med andra ord, kunde dessutom klappa henne utan att hon högg efter mig ( för att vara Rosalita är det sjuka framsteg! ni ska bara veta hur hon är.. ), tror att hon mår mycket bättre nu, både psykiskt och fysiskt. 

Ser fram emot att rida henne igen. När jag ser på henne och tänker på alla kvällar vi trimmat i paddocken och jag bara velat gråta för att hon varit förjävlig mot mig, eller när vi drar full fart nere på stranden så att det tåras i ögonen och hon tar bettet och sätter i ännu en växel.. eller när vi hopptränar och jag försöker svälja min osäkerhet och hon hoppar allt jag styr henne mot.

Rosalita är en sånn häst som fastnar i en, min högsta önskan just nu är att hon blir frisk, får fortsätta vara lycklig och mår bra hos någon som älskar henne lika mycket som jag gör.