För mig har hästarna alltid varit en trygghet. Jag vet vart jag har dom och jag kan alltid koppla bort när jag är i stallet. Så när jag 2010 tog en paus ifrån allt som hade med hästar och ridning att göra så förstorades helt plötsligt alla småsaker i mitt liv. Alla problem jag stötte på hade jag svårt att hantera och jag blev oftast liggandes i ett mörkt rum och ville inte gå upp ur sängen på morgonen.

Jag mår bra av djuren, då gör mig lugn och jag hittar motivation till livet utanför hästar, vilket jag värderar väldigt högt. Men det är inte förrän nu, när hästen står i mitt namn som jag faktiskt kan andas ut. Hon är min och kommer alltid vara det. Ingen kan någonsin ta henne ifrån mig och det känns helt underbart, för den smärta som det orsakar klarar jag inte av att gå igenom igen.

Sorg drabbar alla olika. Och är man som jag, redan lite vinglig, så ramlar man omkull när något man älskar tas ifrån en.

Någon som varit med om något liknande? Att din favorithäst gått bort, dom sålde din sköthäst på ridskolan? Ingenting är förstort eller "förlitet" att nämna. För ingen förstår vad du går igenom.