Jag hade ridit tidigare. När jag var liten red jag runt på kompisars shetlandsponnier. Men aldrig hade jag sett någon tjusning i det där med ridning. Jag började hänga med Matilda till stallet och hästarna och tjatade samtidigt på min mamma att få börja rida. Och en nybörjargrupp klockan tre på fredagar var första steget i min karriär.

Jag blev snabbt aktiv i ridskolan, blev skötare och skötte STORA och snälla Mathilda en gång i veckan. Jag kämpade med mina lektioner, jag var näst äldst men minst av alla i min grupp. När jag precis lärt mig galoppera utan ledare fick jag hoppa upp en grupp, klockan fyra började jag rida och med tjejer som ridit i tre år ( jag hade ridit i två månader ). Jag var livrädd. Dessa tjejerna hoppade hinder under sina lektioner, galopperade på volt och var DUKTIGA. Första lektionen i nya gruppen fick jag rida Piccolo. Dumma lilla Picco som bara stannade och backade under lektionerna. Vi hade hoppning och jag styrde upp emot ett 60cm hinder i full galopp på lilla Picco och blundade och hoppades på det bästa. Och duktig som han var hoppade han utan att tveka, som om det var ett inlärt beteende.

Efter bara någon månad lärde jag mig att hantera Piccolo i alla gångarter. Jag lärde mig rida barbacka, hoppa, galoppera på volt och jag kunde öka farten i galoppen. Piccolo blev min lärare och jag red honom i alla år i den nya gruppen. Jag blev tillfrågad att byta grupp, men att då lämna Piccolo bakom mig. Men jag valde att vänta med gruppbyte. Piccolo var min vän och jag vill inte lämna honom en dag för tidigt.

Men tiden kom ikapp oss och jag växte ur min vän och sista gången jag fick rida honom var under hans sista lektion på ridskolan. Vi hade gymkana och Piccolo busade med mig på ryggen som aldrig förr.