Det känns lite extra i hjärtat när man åker ner till stallet och inte kan rida sin älskade häst. Hon har fortfarande vintervila, vilket är en av anledningarna, men sen har jag heller inga praktiska lösningar då jag har ett föl som river stallet om man tar ifrån honom sin mamma. 

 

Det är lite krångligt, lite jobbigt och lite att lösa. Men såsmåningom kommer det gå fint. Väntar hellre några/någon månad än att utsätta hästarna för stress eller annat. 

 

Men har ett fint minne ifrån nu i höstas när jag red ut med Noreen själv för första gången, galopperade på grusvägen ner mot sommarhagarna ett par vändor, hon hade perfekt bjudning, sökte sig framåt, nedåt, lyssnade till hjälperna och var riktigt riktigt fin att sitta på. Det bär jag med mig, finaste hästen.