Jag är väldigt duktig på att lägga all fokus på allt negativt. Lägga väldigt mycket vikt på de vi inte kan, inte åstadkommit och inte lyckats med.

Men att se på Rosalita idag utifrån är väldigt mäktigt. Jag ser inte samma häst. Idag kan hon göra saker, eller jag kan göra saker jag inte kunde för tre månader sedan. Bara att skritta ut ifrån gården var förut helt omöjligt. Idag rider vi ut själva, galopperar i havet och skrittar längs stora vägen. Förut kunde hon inte ens ställa sig i galoppen, och att ens kröka på nacken var helt omöjligt. Idag har hon orken och viljan att lyckas med större utmaningar.

Jag vet att jag inte är rätt person att göra rätt vid en häst som Rosalita. Jag har alldeles för lite kunskap i området och blir ofta ställd emot väggen och vet inte hur jag ska hantera situationen, men jag vet också att erfarenheten jag kommer bära med mig är guldvärd. Att hon visar minsta lilla förtroende för mig är enormt, då jag ser i henne att det är något hon inte gjort tidigare. Hon är så instängd i sig själv och det glädjer mig att få arbeta med en häst som henne, trots allt det innebär.