Ridningsmässigt så känner jag bara hur det går framåt med Rosalita. Hon lyssnar mycket bättre än när jag började rida henne för några veckor sedan. Hon är mycket mjukare, orkar mer, tycker det är roligare att bli riden osv.

Men i hantering är hon lite utav en mardröm. Det är inte okej för en häst att bete sig som hon gör. Sedan att hon är så opålitlig, dvs vissa dagar är hon jätte snäll och sedan får hon sina utfall helt plötsligt, det gör att man blir osäker i hennes närhet. Och jag har helt enkelt ingen förståelse för att man låter en ponny bestämma så mycket över sig själv och sin omgivning, för inget djur mår bra av det.

Nu ska jag vara lite hästfri i några dagar ( fram till onsdag ) och lär väl imorgon sakna att rida henne så mycket att jag inte kan vänta.

Men dagar så denna så jämför jag enbart henne med min förra prins, min ängel som aldrig skulle vilja skada mig, min finaste som behandlade mig som en prinsessa, som tassade lugnt vid min sida och burrade in sitt stora huvud innanför min jacka. Åh älskling, jag saknar dig så!