Allting blir så tydligt med Rosalita. Gör hon minsta framsteg så underlättar det enormt mycket. Bara att kunna hämta henne i hagen utan att behöva vara rädd för att få hovarna i ansiktet eller att bli biten är enooorm lättnad.

Men det som gör mig mest glad är när Roslitas ägare visar sin uppskattning, någon som känner henne, som haft henne sedan dag ett som säger till mig att jag gjort ett bra jobb. Det värms i hela kroppen. Jag blir så glad. När jag hade Xtra så var det inte en enda gång hans ägare sa till mig att jag gjort ett bra jobb, att jag fått honom fin, snäll och en underbar ridponny. Aldrig. Trots att jag själv var så otroligt stolt över det jag åstakommit, en ponny som var helt grön, jag som var helt grön, klarade på egen hand att få honom så vacker och så älskvärd. Han var min stolthet helt enkelt.

Jag sa ifrån dag ett att jag inte ville ha Rosalita som medryttarponny, jag ville inte vara fast vid en ponny som jag inte skulle tycka om och jag ville inte lägga pengar på något som jag inte borde. Men idag är jag osäker, kanske att jag går med på det efter sommaren. Det känns meningslöst att slösa bort något så fint, något som kan utvecklas till vänskap bara för min egen stolhet.