Något jag fått lära mig är att aldrig vänja en häst vid att låta den "springa av sig" på linan, dvs efter att ha skrittat fram låta den få bralla, bocka och busa av sig den värsta enerign. Problemet i längden blir att hästen vänjer sig vid att den får utlopp av energin av att springa och busa, och det är bättre att ifrån start låta hästen JOBBA bort energin, dvs ge den uppgifter som är mentalt jobbigt, då får du en lugn häst på ett bättre sätt och hästen får lära sig att den får jobba och inte fara runt som en vilde.

 

Noreen kan bli lite exalterad vid longering och fara iväg i en bockserie ett varv men vet om att det inte är tillåtet och snabbt rätta sig efter uppgiften och utföra vad jag ber henne om. 

Många gör så med sina unghästar för att inte sätta sig på en laddad bomb när det är riddags.

 

Uppgifter jag brukar ge Noreen innan ridning kan vara öppna längs långsidan ( ifrån marken ), skänkelvikning, ställa osv. Hon blir väldigt snabbt trött av gymnastikövningarna och håller sig på marken när det är dags att rida. Tycker inte att man gör hästen en tjänst genom att låta dom göra av energin bäst dom själva vill. Naturligtvis är det okej att busa, springa och bralla, men då ska det vara kontrollerat och när man som ryttare tillåter det, en ouppfostrad häst är varken trevlig att rida eller hantera.

 

Idag på vår dagliga kvällspromenad så tog vi en liten sväng i samhället, har inte varit där tidigare med dom eftersom att Noreen alltid blir så nervig när hon kommer dit ( varit där en gång tidigare med henne ), men tycker att det är lika bra att hon får vänja sig. Det fanns såklart massvis med läskigt, såsom bredlådor, gräsmattor, dörrar som slog igen osv osv. Hon gick spänd tätt intill mig men höll sig på marken och flippade inte ur, vilket jag är glad över. Försöker bara ignorera henne när hon hamnar i dessa situationer, det enda som hjälper.

 

Secret däremot tyckte att det var det bästa hittills, trippade runt som en kung och skulle visa upp sig.. haha. Bäst av allt var såklart att få springa på asfalten, helkul!

 

Tog sedan in dom, borstade och fixade i över en timma, och när det var Secrets tur var han nog lite hungrig/trött eller bara allmänt bebisgrinig då jag minsann inte fick röra hans dyrbara ben. Han slog, ställde sig nästa på mig osv. FIck lov att lyfta upp fötterna för att göra rent benen och stod alldeles förlänge i en dålig ställning för min rygg.. så lär ha ont i ett par dagarna nu, men ren blev han ( tillslut ).

 

 

Idag var första gången Noreen skitat ner sig på över ett år.. kan ni tänka er?! Hon är den mest renliga häst jag någonsin träffat, hon bajsar bara i ett hörn av boxen, sprider aldrig ut höet, ibland kan hon vara lite rufsig i manen efter att ha rullat sig, men rullar sig bara på torr yta.

 

Idag var hon lerig om benen, och leran hade frusit fast och hon var helt rusig i pannluggen. Var bara tvungen att filma henne, sötnos.

 

 

 

Fick lov att klippa bort leran då den satt fast ordentligt, var lika bra eftersom att det endå behövdes. Klippte även till mellan lugg och man, toppade svansen och gjorde henne snygg.

 

 

I hästsammanhang har jag aldrig känt mig kritiserad förut, jag vet vad jag gör och jag gör mitt bästa, precis som alla andra. Jag vill mina hästar mitt bästa och gör vad jag kan i den situation JAG befinner mig, mina hästar har alltid mått bra. Men sedan ett år tillbaka har jag känt mig riktigt riktigt osäker i hästsammanhang, blivit pikad, kritiserad och ifrågasatt när det kommer till min hästhållning och ridning, och jag måste säga att det tär på mig mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

 

Att ha någon som talar om för mig att mina hästar minsann inte mår bra, att jag inte tar väl hand om dom osv gör ont i både hjärta och själ, speciellt när jag lägger hela mitt liv på att dom ska ha det bästa möjliga. Det finns ingenting så viktigt för mig här i livet som mina hästar, det ska gudarna veta.

 

Att bli ifrågasatt tillräckligt mycket att man tillslut börjar ifrågasätta sig själv är fruktansvärt, ingen ska behöva gå igenom det. Och det är solklar mobbing ifall ni frågar mig. Hästarna har varit min trygghet i livet och att dra sig ifrån att åka till stallet, att känna ångest inför att komma dit och ha en klump i magen för vad som kan vara skrivet på tavlan idag är psykiskt påfrestande.

 

Vem tar sig rätten att vara elak emot någon annan, vem säger att ditt sätt är bättre än mitt? Hästfolk är speciella människor, det vet alla som har en fot i denna sporten på ett eller annat sätt, och jag kommer aldrig någonsin stå bredvid och hålla tyst när någon är elak, kritiserar eller pikar en annan ryttare någonsin igen. Det är inte okej.

 

Jag slängde ut frågan ifall det fanns någon som ville låna Secret på foder, istället för att hyra in honom på ett lösdrift kanske någon kunde ha användning för honom som sällskap till en annan bebis, eftersom att min tid är knapp. 

 

Till min förvåning så fick jag flertal svar och många var intresserade av min prins, men hur väljer man? Hur vet man vilken väg som är rätt? Kan jag lämna ifrån mig min häst, hur fan kan det vara möjligt?

 

Jag blir helt tokig när jag tänker på det, någon får gärna gå in i mitt liv, styra upp saker och ting och ge tillbaks kontrollen till mig när allting är uppklarat. Har lättare för att anpassa mig till situationer som är utom min kontroll, där jag inte står för den ev skadan.

 

Usch vad jobbigt allt blev helt plötsligt, skicka iväg honom idag eller om några månader? Skicka honom i närheten eller långt bort? Varför/varför inte?? Hjälp vad jag kan strula till det för mig själv...

 

Även igår var det fart på lillkillen, en kort promenad tog vi, trots dimman och mörkret och Secret frustade, steppade och hade sig, men höll sig på marken med bägge benen. Även Noreen frustade på i god takt, mysigt med lite egen tid med mammsen tycker hon nog.

 

Sen när jag skulle borsta av Secrets ben fick han för sig att mamma sög mest i hela vida världen och försökte sparka efter mig, ställa sig på mig, trycka in mig i väggen osv. ååååhhh.. blir så jävla irriterad emellanåt, trots att jag är tydlig, bestämd och ger honom chansen så ska han ändå hålla på och jävlas med mig.. aja.

 

Tänkte bjuda på en film där jag tränar med Noreen för över ett år sedan. 

 

 

 

Det är meningen är linan ska vara kort, så det behöver ni inte oroa er över =)

 

 

Igår tog vi oss en kort promenad runt gården och upp på grusvägarna. Det var för mörkt för att ge oss av längre idag ( det finns inga gatulampor i närheten av gården, så vägen är väldigt mörk och läskig.. ), både Secret och Noreen var sååå glada över att få komma ut. Secret visade upp sig, steppade, hoppade på bakbenen, allt för att visa hur glad han var över att få kolla sig omkring en stund. Noreen frustade och tittade på alla julbelysningar, massvis med häftigt att kolla på såklart.

 

Deras reaktioner sa allt, jag måste börja göra mer vardagligt med dem, vilan har gjort dom bägge gott, absolut. Men nu får jag börja promenera, skritta och träna lite mer med dom, det mår dom bäst av.

 

Nu när det börjar gå mot plusgrader igen så hade jag gärna bytt ut min tjocka vinterjacka mot en snygg ridväst, denna ifrån kingsland hade verkligen inte suttit fel, galet snygg.

 

Efter vilan så fick hon sättas igång, vi fortsatte som vanligt i alla gångarter både i paddocken och ute i naturen, på stranden och grusvägar. Vi travade över bommar för första gången och bara nött på i samma ordning som tidigare med variation av ridning och markträning. 

 

Detta har vi sysslat med tills vintervilan och ser fram emot lika mycket utveckling detta året!

 

 

smälter när jag ser bilder på henne, hon är så fantastiskt söt.

 

Vet att hon inte har den snyggaste kroppen, perfekt ansikte eller liknande, men hon i mina ögon är hon helt perfekt. Min söta lilla ponny.

Hela Juli fortsatte vi med trav i paddock och ute, longerade, joggade och försökte sysselsätta oss det bästa vi kunde. 

 

Kan stirra mig blind på Noreens kropp vissa dagar. Är jättenoga med att hålla koll på vikten, eftersom att hon varit så svår att få upp i hull. Trots att jag måste trycka för att känna revbenen så tycker jag att hennes rumpa ser lite mager ut igen, antingen inbillar jag mig bara eller så har hon tunnat ut lite, vilket fall så krävs det lite muskler för att den ska fyllas ut, så tror att det är dags att sätta igång henne igen.

 

Dessa dagar önskar jag att det fanns två stycken Stephanie. En som kunde hålla i Secret och sysselsätta honom under träningstiderna och en som kunde fokusera på Noreen och rida henne. Varför kan man inte dela på sig och vara två personer? 

 

Idag var mitt blåögda sto inte på sitt bästa humör. Antar att det är vad man får ta när man är ägare till den mest rödhåriga tjejen i stan, som verkligen lever upp till sin sterotyp. Hon har inte bara nerver, hon har ett humör utan dess like och kan verkligen visa en sida som får mig att ifrågasätta varför i hela friden man äger ett sto.. 

 

Ingenting jag gjorde var bra, hon blev irriterad när jag borstade henne, försökte fläta hennes lugg men det passade minsann inte alls och rörde jag hennes man blev hon sur. Med andra ord var hon lite känslig, och kan bero på att jag bytte hage imorse och den nya är inte bara lerig utan dessutom helt uppbetad så det finns inget att pyssla med.. att det var ström i staketet passade minsann inte heller då hon var jättenervig när jag skulle plocka ut dom, livrädd att nudda trådarna.. aja. 

 

Imorgon får jag be mamma ge dom lite extra hö vid lunch så att hon blir lite glad igen, det krävs inte mycket för att denna tjejen ska bli på dåligt humör.. haha.

 

Det värsta jag vet är hästar som inte står stilla när man sitter upp. Att träna in rätt beteende ifrån börja är otroligt viktigt för mig eftersom att tillåta någonting en gång skapar bara dåliga olater och det är svårare att träna bort det om det gott förlång tid.

 

När jag satt in Noreen så började jag med att ge henne godis ifrån ryggen. När hon stod still så fick hon en godisbit och när vi gjorde halt så fick hon en till. Vilket i sin tur ledde till att hon stod helt stilla när jag satt upp och när jag bad om halt. I kombiantion med godis så berömde jag med röst och en klapp på halsen, succesivt tog jag bort godis och bara berömde med röst och klapp. Hon har lärt sig att man står stilla och gör hon inte det så är jag snabb med att backa henne ett par steg och tillrättavisa henne. 

 

Går din häst iväg när du är påväg upp, i luften, så hoppa av snabbt, backa hästen ett par steg och när det står still försök igen. Det är viktigt att hela tiden upprepa tills hästen inser att det inte lönar sig att gå framåt. När du är uppe i sadeln så beröm och se till att hästen står still tills du ber den gå framåt. 

 

Detta känns väldigt viktigt för mig, avskyr att behöva upprepa mig när det gäller mina hästar och det är viktigt att dom vet vad jag ber om.

 

Jag har sedan jag lämnade ridskolan utvecklat en hoprädsla. Jag vet inte när det uppstod eller vartifrån den kommer, men med tiden har jag verkligen dragit mig för att hoppa. Xtra var inte hoppad särskilt mycket när jag började rida honom, men han var verkligen duktig och älskade när jag plockade fram hinder, han hjälpte mig otroligt mycket när det kom till hoppningen och höjde verkligen mitt självförtroende, han stannade inte en enda gång under de två åren jag hade honom och tillsammans utvecklades vi verkligen. Men efter honom så har jag bara hoppat mindre och mindre. 

 

Noreen ska hoppas in nu i vår men jag är verkligen osäker på det. Funderar på att låta en vän till mig hjälpa mig med den delen, jag vill verkligen inte ställa till det för henne pga mina egna osäkerheter och vill ha någon säker på ryggen när hon hoppas in.

 

 

Jag klagar mycket över Secret, kanske inte mycket i bloggen, men min omgivning får sin beskärda del av mitt gnäll om allt som rör honom. Jag tog mig kanske vatten över huvudet när jag bestämde mig för att behålla honom, inte bara är han en bebis och hingst, utan han har ett riktigt tufft psyke, kanon för framtiden, men right now är han verkligen inte lätt.

 

Men när jag tänker, verkligen lever mig in i att skicka iväg honom, på bete, lösdrift eller att låna ut honom som sällskap så gör det ont i hjärtat. Jag älskar mina hästar, riktigt ordentligt, och jag vet inte hur jag kan fungera utan dom. Jag gömmer mig ofta bakom dom för att livet ska ha någon mening, för sanningen är den att jag gjort dom till mitt liv.

 

Och att inte ta hand om honom, se till honom och älska honom varje dag skrämmer mig. Det gör verkligen ont i hela kroppen att bara tänka på att han inte kommer ingå i min vardag. Det låter kanske konstigt för många av er, han är en häst. Men han är min häst, han är min bebis och jag älskar honom, han är den bästa delen av mig.