Allting blir så tydligt med Rosalita. Gör hon minsta framsteg så underlättar det enormt mycket. Bara att kunna hämta henne i hagen utan att behöva vara rädd för att få hovarna i ansiktet eller att bli biten är enooorm lättnad.

Men det som gör mig mest glad är när Roslitas ägare visar sin uppskattning, någon som känner henne, som haft henne sedan dag ett som säger till mig att jag gjort ett bra jobb. Det värms i hela kroppen. Jag blir så glad. När jag hade Xtra så var det inte en enda gång hans ägare sa till mig att jag gjort ett bra jobb, att jag fått honom fin, snäll och en underbar ridponny. Aldrig. Trots att jag själv var så otroligt stolt över det jag åstakommit, en ponny som var helt grön, jag som var helt grön, klarade på egen hand att få honom så vacker och så älskvärd. Han var min stolthet helt enkelt.

Jag sa ifrån dag ett att jag inte ville ha Rosalita som medryttarponny, jag ville inte vara fast vid en ponny som jag inte skulle tycka om och jag ville inte lägga pengar på något som jag inte borde. Men idag är jag osäker, kanske att jag går med på det efter sommaren. Det känns meningslöst att slösa bort något så fint, något som kan utvecklas till vänskap bara för min egen stolhet.

Haha, älskar bilder som blir heeelt fel. Speciellt när lilltjejen busar eller något i den stilen.

såhär fint ser det ut när vi galopperar! :)

Min vän Matilda fick hoppa upp och rida något varv på henne och det var så roligt att se någon annan rida henne eftersom att jag har aldrig sett det tidigare. Man får liksom se hur hon rör sig och hur det ser ut ifrån marken, vilket kändes jättebra. Sedan vet jag ju att Matilda rider riktigt ordentligt och noggrant så har aldrig haft några problem med att sätta upp henne på hästarna jag ridit.

Jag har alltid haft en väldigt enkel syn på hästar. Jag tror att genom mycket kärlek och tilllit så kan man växa och utvecklas tillsammans. Jag tror att det är just då man har chansen att uppnå något tillsammans. Jag har alltid strävat efter ömsesidit respekt och jag tror aldrig att ett djur mår bra utav att ha makten helt på sin egen sida.

Jag har ridit ganska många hästar igenom åren och har alltid visat otroligt mycket respekt och kärlek emot alla djur jag tagit mig ann och dom har alltid visat respekt och kärlek tillbaka, för det är det djur gör, dom har så otroligt mycket kärlek att ge dig, oavsett om du presterar på tävlingsbanan eller om du väljer att rida i skogen så tror jag att djuret alltid vill vara dig till lags, alltid vill göra rätt för sig och alltid vill ge dig all sin kärlek.

Jag vet att jag kommer att hamna där med denna ponnyn också. Jag märker för varje dag hur hennes intresse för mig ökar, hennes nyfikenhet på vem jag är och vad det är jag vill. Hon försöker göra bra ifrån sig trots att hennes ork säger stop. Hon testar gränser och hon lär sig förstå. De flesta motgångarna hänger på mina axlar. Jag tar avstånd. Jag har varit i denna sitsen många gånger tidigare, jag vänjer mig lätt vid tillvaron, öppnar hela mitt hjärta och på två röda sekunder så är allt bortom räckhåll igen. Jag har svårt att ge, fast jag egentligen vill.

Hämtningen idag i hagen gick bra. Pappa hade köpt morötter till sin lilla älskling som han gav henne när han skulle fånga henne ( haha, han ville fånga henne, inte som om jag hade en chans att övertala honom om annat ) och hon kom snällt och åt sin morot. Haha. Sedan stod vi båda och pysslade med henne i stallet innan ridturen. Hon börjar acceptera mer att man rör vid henne överallt, jag kände även igenom henne i ryggen eftersom hon är såpass negativ gentemot sadeln men inga reaktioner.

Red dressyr idag vilket gick bra. Körde samma teknik som igår. Vädligt lös i handen och jobbade enbart med ben och sits. Och oj vad det blev skillnad. Hon sökte sig inte neråt lika mycket idag som igår men höll om hon och slappnade av med en gång och då åkte huvudet ner. Varför jag lägger så mycket fokus på att hon ska ha en avslappnad form är för att då jobbar hon igenom heela kroppen, hon blir lättare att hantera i ridningen och mycket trevligare att rida.

Gjorde mycket galopparbeten, det var en del sura miner men inga flyg i luften så är nöjd. Efter många aggressiva ord ifrån min sida och många kast in emot mitten ifrån hennes sida så satte vi två ordentliga galoppfattningar emot slutet och hon gick fint på volten och sökte sig neråt ( Prisa herren! ).

Min pappa är helt kär i Rosalita. Han tycker att hon är så fin och att hon är perfekt för mig.. haha. Det är även han som får hjälpa mig hämta henne i hagen och efter att hon var så snäll idag så har han bara pussat på henne hela dagen.

Han brukar alltid stå och klia henne när jag fixar i ordning henne och speciellt när jag sadlar, då hon avskyr sadeln så kliar han henne och lugnar henne och det hjälper faktiskt väldigt mycket. Det blir possitivt att bli sadlad och hon är inte alls lika sur längre inne i stallet. Så glad att jag har min daddy som hjälper mig så mycket. Han har aldrig " behövts" tidigare då jag alltid velat klara mig själv och alltid tagit helt eget ansvar för ponnierna jag ridit och haft. Men otroligt tacksam att han hjälper mig och berömmer mig och stöttar mig i stallet.

denna hade jag tidigare. Och bilderna är ifrån de tre första gångerna på pluttans rygg. Kände att det var dags för liite uppdatering.

Väldigt snabbt och slarvigt gjort. Inte lekt i photoshop på gud vet hur länge.. förut sysslade jag ofta med att göra kollage som dessa och var faktiskt ganska duktig på det.

Jag saknar dig prinsen, min finaste stjärna. Du var allt för mig, du var det bästa som hänt mitt liv och nu är du borta. Bara sådär. Ett och ett halvt år har jag varit utan dig, kan knappt fatta att det har gått så lång tid. Men tiden kommer aldrig läka detta såret. Det kommer aldrig sluta göra ont när jag ser en bild på dig, hör ditt namn eller bara tänker på dig.

Jag minns allt och jag vill aldrig glömma, kan aldrig glömma. Älskade vän, jag behöver dig.

Jag vet att det inte ser bra ut. Jag ser alla fel minst lika väl som ni gör, men jag kan ju nämna att det går framåt. För ni vill inte veta hur det såg ut förut.

Ridningsmässigt så känner jag bara hur det går framåt med Rosalita. Hon lyssnar mycket bättre än när jag började rida henne för några veckor sedan. Hon är mycket mjukare, orkar mer, tycker det är roligare att bli riden osv.

Men i hantering är hon lite utav en mardröm. Det är inte okej för en häst att bete sig som hon gör. Sedan att hon är så opålitlig, dvs vissa dagar är hon jätte snäll och sedan får hon sina utfall helt plötsligt, det gör att man blir osäker i hennes närhet. Och jag har helt enkelt ingen förståelse för att man låter en ponny bestämma så mycket över sig själv och sin omgivning, för inget djur mår bra av det.

Nu ska jag vara lite hästfri i några dagar ( fram till onsdag ) och lär väl imorgon sakna att rida henne så mycket att jag inte kan vänta.

Men dagar så denna så jämför jag enbart henne med min förra prins, min ängel som aldrig skulle vilja skada mig, min finaste som behandlade mig som en prinsessa, som tassade lugnt vid min sida och burrade in sitt stora huvud innanför min jacka. Åh älskling, jag saknar dig så!

Ska snart iväg till stallet. Pappa följer med mig idag eftersom jag inte vill ha något tvek i hagen som det blev igår. Hon har börjat anfalla riktigt ordentligt och börjar komma ordentligt nära, otroligt oacceptabelt. Undrar också hur det kan ha gått så långt, hur man kan ha accepterat detta betende såpass länge som man gjort.

Denna hästen har antagligen aldrig fått lära sig vad som är rätt och fel. Hade denna ponnyn varit min så hade jag tagit kurser i Horsemanship, bygt upp förtroende och seda jobbat vidare därifrån. Jag är helt maktlös när hon gör sina utfall, vad ska jag göra?!

trots att hon gång på gång får mig att känna mig värdelös, maktlös och allmänt dålig så är känslan när man lyckas, när man vinner över allt det där dåliga helt omätbar. Jag älskar hur du får mig att må, både det bra och det dåliga.

Pga all stress idag så var jag bara nere i hagen och pussade på Rosalita idag. Vilket faktiskt var bra. Det var bra att hämta henne i hagen, mysa lite och sedan lämna henne. Hon var helt chockad när vi gick iväg utan henne och kollade jätte länge efter oss och hängde över staketet.. haha snuttan.

Idag red jag i paddocken igen eftersom att jag inte var nöjd med gårdagens surigheter. Ungarna var samlade runt om, lekte i gräset, jagade varandra och skrek i falsett vart annan sekund. Det var inte riktigt det jag hade tänkt öva på ( såfort något annat stör henne så är hon helt omöjlig ), men blev så illa tvungen. Det gick bra tillslut, några kast in emot mitten och några ordentliga språng i luften senare så gick hon snällt framåt.

Övade mycket galopp arbeten. Framförallt bara fattningar, halvhalter osv. Hon är otroligt sur såfort jag rör henne och det är något vi måste öva på. Hon har även börjat sparka ordentligt för spöet.

I slutet var jag riktigt nöjd med henne. Det kändes bra att avsluta för dagen. Min pappa var även med mig i stallet och hjälpte mig med det mesta.

När vi skulle fånga henne i hagen så var hon på riktigt sur humör. Hon ställde sig, sparkade och högg i luften, allt för att skrämma oss. Men idag så backade jag faktsikt inte. Jag stod kvar och gick emot henne med händerna i luften för att lugna henne. Och det funkade. Hon blev helt paff över att jag inte gick undan och kunde ta henne utan problem. Och det var inget " ta henne så fort som möjligt " utan hon nosade på mina fingrar utan att hugga och gick snällt med.

Joanna & Matilda åkte med mig idag till stallet. Det regnade så hon hämtades snällt i hagen.

Regnjacka och ländtäcke för att skydda oss emot regnet men ändå var humöret inte riktigt med. Hon var ordentligt arg i början, lite små skutt och kast in emot mitten. Men efter galopp och en hel del kämp och svett ifrån min sida så mjuknade hon till, blev fin och lät mig bestämma. Jag slutade när det gick som bäst och när jag travade av henne så sökte hon riktigt fint sig neråt. Stolt brud just nu.

Såhär ser galoppen ut idag. Tyglarna är lösa för att få henne framåt ( hon blir sur och arg för minsta lilla och då bockar hon och kastar sig åt sidan ), jag sitter alldeles för framåtlutad och driver mycket med sits och röst. Hon måste lära sig att sätta benen mer under sig och dessutom länga på steget.

Det är mycket jobb kvar naturligtvis men jag tror ändå att vi ska få ordning på henne. Xtra var inte särskilt olik när jag fick honom. Galoppen var ett helvete och en hel vinter kämpade vi dag in och dag ut i kyla och mörker med den jäkla galoppen, och fin blev han. Galoppfattningarna satt otroligt bra efter ett tag och han hade otroligt fin form och var rund och följsam.

Får helt enkelt hoppas att Rosalitas osammarbetsvilliga beteende släpper snart. I början var vart enda steg för henne inte alls roligt. Öronen låg jämt slickade bakåt och hon var allmänt besvärlig. Men idag är öronen pekade framåt, hon vill ha beröm och hon är mycket lydig och mjuk, stolt över tösen!