the love of my life

Tycker att det är väldigt komiskt att läsa på hästbloggarna där dom blir bombade med elaka kommentarer för att dom lägger upp bilder där dom rider utan hjälm, haha.

När jag hade Xtra så kunde jag utan problem skritta iväg med honom utan hjälm, så aldrig något fel i det just för att jag kände mig så himla säker på hans rygg, och det var ett val som JAG gjorde. Men idag så sätter jag mig till exempel inte på Rosalita eller Dido utan hjälm. Jag känner inte hästarna tillräckligt bra + att jag VET att Rosalita har avsikter att kasta av mig i tid och otid och då skulle det inte vara så passande om jag föll av och skadade mig..

Att ta risker är upp till var och en och det är aldrig någon annans fel just för att man själv råkat ut för en olycka. Tycker sen att "förebild" snacket är otroligt puckat. Folk har eget val och eget ansvar för sina handlingar och det ska man aldrig lägga på någon annan.

Jag saknar dig. Tryggheten i att vara den del av ditt liv. Jag behöver dig, nu mer än någonsin annars. Jag kommer aldrig sluta älska dig, för du är allt för mig.

Då, nu och föralltid.

Jag är sjukt tävlingssugen. Jag vet att jag bara har tre månader på mig att tävla ponny.. vilket är ingenting, men jag har iallafall chansen att göra det och VILL göra det..

Så nu vill jag verkligen ta grönt kort.. ska kolla på föreningarna här i närheten och kolla på hemsidor och se ifall det finns några kurser inplanerade, annars får jag mejla och kolla ifall man kan få skriva något prov. Haha.

När jag började rida Rosalita i Maj så hade jag träningsvärk i flera dagar efter bara första ridpasset, jag hade då inte ridit sedan Februari och även då bara lullat runt i ett och ett halvt år på min kompis häst. Så jag var helt otränad och mina ridmuskler hade haft en vääldigt lång vila.

Nu har jag grryyyyym träningsvärk efter att ha ridit Dido, rider tills jag rinner av svett och tills jag inte känner röven längre.. tycker det är viktigt att även jag jobbar till max om jag vill att hästen ska göra det.

När jag rider Rosalita så använder jag i princip samma muskler varje gång, men när jag rider Dido så använder jag helt andra muskler då hon rids på ett helt annat sätt. Väldigt bra för mig som ryttare.

Dido igår.

Mycket tacksam att jag får chansen att rida olika hästar, det får mig att utvecklas och jag blir inte lika hemmablind när jag sitter och rider på Rosalita varje dag.

Jag har precis som de flesta andra gått på ridskola när jag var yngre. Jag började faktiskt när jag var 10 år gammal. Gick i nästan ett halvår i en nybörjar grupp och lärde mig trava, styra, stanna och fatta galopp innan jag fick hoppa upp några grupper och hamnade med dom som ridit i fyra år. Det var då jag började rida lilla Piccolo och vi kämpade på som små djur för att hinna ikapp de andra duktigare ryttarna. Jag älskade att rida med dom som var bättre än mig, jag kämpade riktigt riktigt ordentligt och jag utvecklades otroligt snabbt och mycket under mitt första år på ridskolan.

I flera år red jag och skötte min underbara lilla ponnyfavorit Piccolo, som stal mitt hjärta med storm. Vi var ett gäng i stallet som sov över, kollade på skräckfilmer, hade stalltjänst och allt det där roliga man gör som ridskoleelev. Vi hade alla varsinn sköthäst som vi tävlade på klubbtävlingar och clear rounder med, red på ridlektioner och spenderade varje ledig sekund med att borsta och göra fin.

Jag älskade verkligen att rida på ridskolan, kände att jag fick grym feed back ifrån min ridlärare som jag fullkomligt älskade. Men efter fyra år på ridskolan så kände jag att det inte gav något längre. Piccolo hade åkt därifrån, min ridlärare blev utbytt och jag började rida STORA hästar.. då menar jag inte en mankhöjd på 160cm ( vilket det med hade varit helt fel med tanke på min lilla kropp ) utan bjässe hästar, stora, starka och alldeles fel för mig. Alldeles för hårda i munnen och söndertryckta av skänklar i sidorna. Jag tappade helt enkelt lusten. Utan min Piccolo skulle ridskolan aldrig vara den samma. Så efter ett halvår så slutade jag och red enbart privat, på min dåvarande medryttarponny Man on the moon :)

En kort snutt på hur det såg ut idag. Jag vet hur ruttet jag rider.

bara för att så fick jag lite lust att visa lite bilder på mig och Manne min förra skötponny som jag hade innan jag fick Xtra och som jag sedan red lite då och då under tiden Emma hade honom på foder. En underbar lite varelse som man bara måste älska.

Galopp över en äng på våren 2008

Min vän ifrån Luleå kom och hälsade på i Juni ( 2008 ) och tog lite fina bilder på oss :)

haha, sötisen!

Sista gången jag rider Manne som skötare på honom.

Hösten 2008 när jag precis fått Xtra så hade vi lite kommunikationssvårigheter och fick ibland låna Manne och rida ut med.

Vi dressyrar lite våren 2009.

Alla stall har den där ponnyn/hästen som ALLA älskar, som är så otroligt charmig, livlig och söt att man bara ler när man ser den. Dido, Wilma & Tinas ponny är den i vårat stall. Hon stor numera i en hage mittemot Rosalita ( vi funderar på att släppa ihop dom ) och springer bredvid mig varje gång jag går till och från stallet, hon galopperar i fullfart och sedan tvärnitar framför en och älskar att visa upp sig.

jag tycker hon är helt bedårande. Har även blivit tillfrågad om jag kan rida igenom Dido 1-2 gånger i veckan eftersom att Wilma är lite försiktig och framförallt ung och eftersom att Dido är såpass livlig är det mycket häst för en liten 12 åring att rida.

Att se henne varje dag sådär överdrivet glad och lekfull i hagen gör att man blir lite gladare, hon liksom piggar upp :)

Eftersom att det verkade uppskattas så bjuder jag på ännu en bildbomd på min förra ponny Sörbys Xtra, världen vackraste själ.

ute på en sväng med mitt lurviga monster i grimma och grimskaft

vår första julafton tillsammans. Fanns ingen snö på långa vägar och jag gick i enbart i tjocktröja på våran julpromenad. 2009

I början var det enbart galopp på rakt spår så gällde, mer höll han inte för. 2009

min snuffs njuter av de sista höststrålarna. 2009

det visade sig snabbt att min grabb var den dressyrstjärna jag alltid drömt om. Femåringen kämpar på med att inte hamna underlod. 2009

När paddocken var för hård för hårt arbete så ägnade vi oss åt lite lydnad i redgrimma. 2009

Snyggingen växte till sig och blev en stjärna både på utsidan och insidan. 2010

Och här har vi resultatet. För att vara såpass okunnig som jag var så var jag ganska så stolt över vad jag åstakom med denna helt gröna ponnyn. Han mognade något sjukt under de två åren jag hade honom. Han var snygg både i muskler och i hull. Han var dessutom världens vänligaste själ som behandlade mig som en proslinsdocka som aldrig fick skadas på något vis. <3

Lite bilder ifrån speciella samt ospeciella tillfällen tillsamamns med Xtra.

första gången på Xtras rygg. Stoltheten var enorm.

Första hoppträningen och här tar vi vårat första skutt ( dom första gångerna sprang han rakt igenom hindret.. haha! )

Här flyger han över 1 meter för första gången

Bebisens första barbackarunda

Första hösten med världens bästa femåring

Hopptekniken var det inget att skryta om.. Här, soon to be sexåringen hoppar en halvmeter över hindret med grym teknik *host*

Vår allra sista hoppträning. Här skuttar vi över 1 meter som avslutning och kunde varken vara stoltare över min dressyrponny eller mig själv.

avslutar med en bild ifrån våra sista dagar ihop.

Jag saknar min älskade vän, mer än någonsin. Varför skulle du tvunget åka, och ta hela min värld med dig ?

Jag tror att jag alltid kommer att vara en ponnyryttare. Mest för att jag aldrig kommer att satsa på ridningen utan ser det enbart som en hobby och även för att jag tycker att det passar min storlek mycket bättre. Det finns många 12 åringar som är mycket längre än vad jag är till exempel. Jag kan idag rida allt ifrån en stor B-ponny till en maxad D-ponny, vilket jag är väldigt tacksam över. Men det perfekta storleken för mig är en maxad C-ponny ( 140cm ) eller en liten nätt D-ponny.

Jag vet att sålänge jag rider små ponnier så är min utvecklings nivå väldigt begränsad. Jag kan inte bli mycket bättre än vad ponnyn jag rider kan prestera, vilket är nackdelen. Men jag planerar inte på att bli bäst. Jag har inte de förutsättningar och därför kommer jag heller aldrig att ha någon anledning till att gå över till storhäst.

Här kommer lite fler bilder som jag tog på unghästarna i fredags.

och avslutar med en bild på fina Flash och den lilla bebisen :)

Brukar ni göra era hästar lite fina till vardags? Dvs när ni ska trimma lite paddocken, ut och busa i skogen osv?

Detta var något jag tyckte var väldigt roligt när jag hade min förra ponny. Gjorde honom ofta lite extra fin, matchade och bytte schabrak och lindor varje dag för att variera osv.

Jag hade dock ingen "privatfotograf" på den tiden utan det var när någon stallkompis kunde ta sig tiden att fota lite som vi kom med på bild.

Vilken färg tycker ni han klädde bäst i? Min favorit är ju såklart den vita.

Måste bara tipsa om en helt otroligt bra hästfilm. Nämligen Flicka. Många ( hästintresserade ) har säkert sätt den men min kompis Matilda har inte gjort det så tipsar såklart henne med, se den!

Tycker den är så otroligt fin, den visar något oförklarligt, hur man kan klicka med ett djur, hur det känns som om man är klippa och skurna för varann.

Min vän Matilda rider in två unghästar, Maya & Jolly. Följde med henne idag till stallet, gick på en promenad med dom två så liven och pysslade lite. Oj vad duktiga och lugna dom var, helt otroligt. Lite små avis på Matilda som får den chansen, unghästar är helt underbara.

Jolly & Matilda

Maya & Matilda

När jag ändå är på G kan jag lika gärna visa lite mer utav andra hästar jag ridit lite mer tidigare. Bland annat en utav mina sköthästar Man on the moon. Manne är en feg lite bebis som får en att smälta när man ser på honom, han är helt enkelt det sötaste man kan tänka sig. Red honom vintern och våren 2009 och en bit in på sommaren.

Sedan red jag honom "lite då och då" under tiden jag hade Xtra, speciellt när Emma ( hans fodervärd ) inte hann med eller liknande. En otroligt charmig liten ponny.

Manne hade samma ägare som Xtra och åkte därmed samma dag som Xtra. Detta var jobbigt för både mig och Emma eftersom vi haft båda hästarna och tyckte otroligt mycket om dom.. som tur är har dom båda det väldigt bra idag så då får man lov att lägga de själviska åt sidan ett tag och njuta av den tanken.